Hej på er
Vill bara skriva av mig lite.
Jag är en av dem som ofta bli ofokucerad, trött och uttråkad när jag ska plugga. Jag tror knappast att jag är ensam om det, eller?
Eftersom jag är medveten om att det brukar sluta med att jag somnar, hamnar framför tv:n... eller datorn (som nu, när jag egentligen ska plugga) så har jag kommit på min egna studieteknik.
Min studieteknik
- Sätt upp mål ! Du kommer hem kl 16:00, fram till 17:30 har du på dig att göra exakt vad du vill inklusive äta (för det måste man för att kunna fokusera, typ bara en frukt i alla fall).
När klockan sedan blir 17:30 sätter du igång och pluggar oavbrutet (stäng av mobilen ! datorn! tv:n!) fram till 20:00 då du går ner till köket för att käka kvällsmat.
Kl 20:15 ska du fortsätta att plugga, i 45 minuter (för klockan nio börjar ju Desperate Housewifes).
- Läs igenom! Att bara plocka bitar ur boken funkar inte för mig. Jag måste ha ett sammanhang.
Så på din första plugg-dag (kom inte och säg att du börjar plugga en dag innan?) 2,3,4 dagar innan provet ska du ha läst igenom alla kapitel i boken (inte i sängen, brukar alltid sluta med att man börjar tänka på annat och vipps så har mna läst en sida utan att veta någonting om vad som stod där).
- Skriv stödord! När du läst igenom allt är det bara att sätta igång med att skriva stödord. På så sätt går man igenom allt igen och lär sig samtidigt.
- Gör instuderingsfrågor ! Av att göra instuderingsfrågor lär man sig massvis. Det är verkligen jätte bra. Funkar i alla fall super på mig. Man kan antingen göra egna eller helt enkelt be någon förhöra dig (det funkar nästan lika bra).
Har jag gått igenom de här tre stegen inför varje prov så brukar det oftast gå bra! Av lathet händer det ju alla att man slarvar ibland, men ibland är det faktiskt ok...
Hur har det här med hälsa att göra? Jo om man lägger upp pluggningen såhär och följer "planen" så förhindrar man att man på dagen innan provet har ont i magen och mår allmännt dåligt av all stress.
För visst kan prov ställa till det rejält ibland?
// ANN
"Det var bättre förr?"
Vad är den egentliga skillnaden på en ung tjej år 2009 och en som levde som ung år 1940?
Varför ser statistiken ut så att ”aldrig förr har så många tjejer mått så dåligt”.
Är det så att ordspråket ”det var bättre förr” faktiskt talar sanning?
Det finns nog ett antal anledningar till varför det ser ut så som det gör idag för unga människor.
Skillnaden mellan att leva år 1940 och 2009 är den att de förutsättningar som finns för unga tjejer idag inte alls fanns då.
Samhället har blivit mer jämställt och i och med det är våra möjligheter till framgång större än någonsin.
Det här är självklart någonting väldigt positiv, men i och med att möjligheterna ökar så ökar även kraven på oss själva.
När du har de här möjligheterna duger det inte längre med att bara vara sig själv, bo kvar i den staden man föddes och jobba på kommunhuset som förr var det vanligaste.
Lever man det livet som ung år 2009 skulle majoriteten anse att man var misslyckad.
Men handlar inte allt egentligen om att man ska vara lycklig och känna sig nöjd med sig själv? Spelar det någon roll vart någonstans i världen man känner den lyckan?
Jag tror absolut det är så att unga tjejer år 1940 mådde dåligt de med, över diverse saker, det är inte så att det här fenomenet plötsligt slagit ned som blixten.
Men förr kanske valen handlade om att man valde mellan att bo kvar i byn och jobba hos mamma och pappa på gården eller om man skulle ta steget att flytta in till stan för att utbilda sig. Om man hade råd vill säga. Idag är valen i stort sett obegränsade. Det finns så mycket man kan göra och bli att man knappt vet in eller ut.
Tankar om framtiden samtidigt som tankar likt duger jag? Duger det jag gör och vill bli? surrar runt i huvudet. Livet med dess val blir en enda stor vilseledande djungel.
Med dagens möjligheter till kommunikation är vi tillgängliga i stort sett 24 timmar om dygnet. Antingen på mobilen eller över internet. Speciellt vi tjejer har en tendens till att alltid känna att vi måste vara tillgängliga på alla håll och kanter.
Jag tror faktiskt även att det handlar om bortskämdhet. Vi har blivit vana vid att vi kan få nästan allt, vilket resulterat i att vi aldrig blir nöjda! Vi vill alltid ha mer; någonting bättre, någonting snyggare och någonting coolare.
När man kombinerar de här faktorerna är det inte längre särskilt svårt att förstå varför vi ungdomar mår så dåligt och känner oss så vilsna. Men vem ska vi skylla det på?
Den vi borde skylla mest på är oss själva. Samhällets krav på oss är givetvis en stor bov i sammanhanget men det är vi som väljer att acceptera det här. Det är vi som väljer att se på varandra på det här sättet.
Vi tycker oftast själva att vi inte är någonting om vi inte tjänar stor kovan och är framgångsrika.
Men är verkligen biljetten till ett lyckligt liv karriär, framgång och pengar? Det är naturligtvis upp dig själv. Jag tror i alla fall att alla måste försöka sänka ribban för kraven på oss själva. Vi måste försöka sluta bry oss om att man ska duga i alla andras ögon! Det är i Dina och bara Dina ögon Du ska duga, men för att kunna göra det så måste vi sänka eller byta ut kraven. Det kravet vi borde ställa på oss själva är att känna lycka!
Så satsa på det DU vill och brinner för.
Då kommer det i slutändan vara du som står högst på pallen!
/Emma
Glöm inte bort - komplimanger !
Lite då och då kommer det publiceras krönikor och lite annat smått och gott som för en gång skull i den här bloggen är helt och hållet personliga. Med det menar jag att vi inte tillsammans skrivit inläggen, utan fått friheten att själva välja vad just vi, var person för sig, vill skriva om.
Nu är det jag, Ann, som skriver. Det känns skönt att få skriva om exakt vad jag vill, jag älskar ju att skriva. Att alltid skriva inläggen tillsammans kan ibland vara ganska krävande - tre olika personer är lika med tre olika viljor.
Men, oftast är det kul att få jobba så nära med två av mina bästa kompisar!
Hur många gånger om dagen ger du en person i din närhet en komplimang?
Om du sällan gör det, ställ dig frågan - varför gör du det inte? Om du brukar göra det, ställ dig då i stället frågan - ger jag tillräckligt med komplimanger?
Komplimanger är någonting jag anser att vi alla behöver, både att ge och att få. Att ge en komplimang är oerhört givande för både dig som ger den, och för den som får den. Att göra någon annan glad gör även dig glad, eller hur? En oväntad komplimang kan till och med göra din dag. Så varför ger vi inte varandra fler komplimanger? Jag menar inte att vi plötsligt ska slänga ur oss oäkta och krystade komplimanger, absolut inte! Det känns bara falskt. Det jag faktiskt menar är att vi för många gånger sparar något otroligt på komplimangerna, i stället för att ge dem - det tycker jag är fel!
Själv har jag allt för många gånger kommit på mig själv att titta med avund på någon av mina kompisar när de en dag ser sådär extra fina ut, utan att säga ett knyst. Det är nästan pinsamt att erkänna det här, men jag tror att många känner igen sig. Det är inte så att jag i stället för att då ge komplimangen kastar en iskall blick mot kompisen, det är bara det att jag håller komplimangen inom mig. Det här inträffar ju självklart inte alla gånger, men ändå för många gånger.
Så varför ska vänlighet vara så fruktansvärt svårt? Att ge komplimanger är ju ingen större prestation! Vad är det som gör att vi håller komplimanger inne? Konkurrens? Vill vi inte känna oss mindre bra, snygga, duktiga och så vidare? Jag kan slå vad om att i den stund du börjar ge fler komplimanger kommer du också att börja få fler komplimanger - ett underbart kretslopp eller hur?
Så vad säger du, känner du igen dig? Har du egna erfarenheter om det här? Vi vill veta!
